.

mötet igår var något jag behövde, jag fick saker utredda, saker som jag inte kan ta tag i själv. Jag känner mig lika ovetande som innan men trygg i det. Jag är lugn. Jag har fått det förklarat för mig själv - jag är ingen psykopat. Med det sagt menar jag, jag trodde att jag var ledsen, konstant ledsen utan någon riktig anledning och trodde jag hade fårr en psykisk störning för det men egentligen är det motsatsen - att visa känslor är männskligt, det är omännskligt att inte ha känslor.

Jag hatar att gråta, jag känner mig svag och utlämnad, som en pain in the ass, attention hoe, ni fattar, jag gör det inte ofta och när jag väl gör det är det i timmar och jag börjar hyperventilera. Igår fick jag en ny syn på det, man måste låta sig själv vara ledsen, är man inte ledsen, får man inte ut det, då stannar det kvar och blir som det blivit för mig. Det är inte bra.. Och det är det jag har gjort, och det mest skrämmande är jag inte längre kommer ihåg när det började och kan säga "det är därför jag är ledsen" för.. jag vet inte själv. "Det är bättre att bli av med skiten"

Egentligen är jag i ett deppigt drömläge enligt min psykolog. Något som inom en viss psykologi börjar på imp... (jag kommer inte ihåg ordet) och innebär att när man är helt tom, man känner ingenting för någonting (vilket är mitt största problem just nu) kan man helt plötsligt göra något bra man aldrig annars skulle göra, något otippat, något oväntat och att jag borde stanna kvar i det så länge jag kan fast som en mer öppen, sinnesstillad och optimistisk människa... Förstår ni?

Jag har svårt för det, men samtidigt förstår jag vad hon menar. Men jag vill inte vara det. Jag vill känna saker, jag vill inte ha kris, jag vill ha min självkänsla tillbaka. Allt detta är svårt att prata om, man vet inte om folk fattar riktigt vad man menar eller ens märker att man pratar? Hur som, jag är i det jag är nu och kommer (uppenbarligen) vara där tills allting känns bra. Jag kommer låta det ta den tiden det tar. Jag har svackor, varje dag, jag jobbar mig tillbaka, eller man kanske ska säga framåt.

Jag skriver för att jag just nu är bättre på det än att prata, i hope you can see my point, stöta mig när jag behöver det, när jag gör mig förtjänt av det och att jag som småningom kan ha högre tankar om mig själv snart igen, att jag kommer på banan, "i fas snart" igen..