.

Det finns säkert de som läser detta och tycker jag är helt pantad, men jag har helt enkelt glömt det. Om det känns bara allmänt bra, om man är konstant lycklig eller om det egentligen inte känns alls? Okej, det sista kan vi ju direkt utesluta, men ändå. Hur ska/borde det kännas? Eller är det något som växer fram? Jag vet faktiskt inte.. Eller har man bara en kärlek under en livstid? Och om man förlorar den, finner man aldrig något liknande? Jag förstår mig inte på skiten helt enkelt.

Jag har träffat någon på det konstigaste sättet man kan träffa någon på. Jag har förlorat en mycket kär vän, en barndoms vän för detta, någon som jag saknar och tänker på flera gånger om dagen. Jag har förlorat henne på grund av att jag träffat denna snubbe. En snubbe som får mig att skratta, en snubbe som tycker det är så skönt att ha i min närhet, en snubbe som berättar hur fin han tycker jag är, en snubbe som pussar mig på pannan när jag vaknar och några gånger på munnen innan han går till jobbet, en snubbe jag känner mig bekväm med. Men jag vill att det ska kännas mer än bekvämt.. Det är helt enkelt en snubbe jag inte borde träffa. Denna snubbe är M.

Jag tror att det bara känns "bekvämt" för allt som hänt runt om. Och jag hatar det. Han är för mig egentligen den ulitmata snubben.. Men att förlora en vän är något som är minst lika värdefullt och jag vet inte hur jag ska leva med detta.

Många tror att jag inte bryr mig, men det gör jag. Inombords är jag splittrad, jag kan inte sluta tänka på det, jag drömmer till och med om det minst en gång per natt, "what if" kommer nog aldrig försvinna känns det som just nu.. Jag är inge bra på att förklara och kommer nog aldrig bli "mannen med orden". Jo, jag behövde skriva av mig...