.

 

Pratade med en kär vän nyligen som fick mig att tänka tillbaka. Våren 2009. Det var en sinnessjuk vår, vi var 17 bas och livet sög till och från, och jag var sjuk, sjuk i huvudet. Jag har aldrig (tycker jag själv) skyltat med att jag haft en mildare version av anorexi. Men jag vet vad viktnedgång och bantning kan göra med folk, det kan leda till att man blir mer eller mindre besatt. Som i mitt fall blev jag helt besatt och försvann in i min egna lilla värld. Något jag är livrädd för att jag ska göra nu när jag försöker gå ner i vikt igen (fast på rätt sätt)

Jag Jag vet inte egentligen vad jag vill säga med detta mer än att nu jävlar, jag försöker iaf. Det är ett bevis för mig själv att jag vet att dte faktiskt ska kunna gå, och det ska gå utana att jag lever på 1 mål om dagen, ridning och ett gympass varje dag i veckan. Som ni ser på bilden är det en sinnes sjuk stor skillnad för mig, och jag gillar det inte. Jag nästan hatar det, och därför ska jag jobba på det. Från dessa bilder skiljer det 2 år och nästan 20kg, kan ni fatta? 20! Det är ju bara för sjukt.. Näe, dags att ta tag i det som jag så länge gömt mig för, i'm facing the fear, i'm doing this! Nu ska här pressas!