.

Vi hann bara ut från biografen innan samtalen kom. Mamma ringde och jag trodde det skulle vara det vanliga "jag är en orolig tonårsmamma som inte fattar att mina arn växer upp oro", men icke.. Då har toppe fått någon typ av pencilin chock, står och svettas på en punkt på halsen och kan inte öja sig ner för att äta. Gissa om jag dampade sönder när vi fick sitta och vänta i vh på busshelvetet?

När jag väl kokm fram stod han bara där och såg så låg och menlös ut. Det gör verkligen ont i hela mig när jag ser honom sådär. Det verkligen skär i bröstet på mig.. Det är hemskt när man vet att man inte kan göra mer och man inte gjort något. Det känns baar så förjävligt..

Så.. Ingen mer pencilin och om 10 dagar lir dte till att ta nya prover och hoppas på att han är frisk. Att han ska bli frisk känns så otroligt långt orta just nu... Jag har jätte svårt för sånt här..